För cirkus en månad sen tyckte jag att livet såg för jävla mörkt ut. Jag själv ansåg att jag var nere på botten och kräla och trodde väl aldrig att jag skulle hitta till ytan igen. När jag tänker tillbaka nu så tog jag nog i lite, jag hade ju själv satt mig i den situationen. Eller, en (kanske fler när jag tänker efter) utav mina handlingar gjorde att jag fick smaka på karmas vrede!
Så några dagar innan min pappa lämnade mig var vi i airlie beach och götta. Jag gjorde dock den största tabben under dessa sju månader här (kanske värsta tabben i mitt liv), tänker inte gå in mer på det. I samma veva total förstördes min telefon, kunde knappt göra någonting med den.
Telefonen lämnades in på lagning och det kostade skjortan!! Den blir klar samma dag, men inte helt återställd. Men innan jag inser det åker jag och lämnar, kramar och säger hejdå till pappa på flygplatsen. Är alltså helt ensam nu och åker iväg och hittar plats att campa på. Så dagen därpå går jag in till reparatören igen och dom kunde inte fixa just då. Skulle få vänta två veckor sa dom. Dagen hinner bara bli sämre, för...
Den kvällen när jag skulle hitta camp plats åkte jag ut med vanen på en strand och fastnar!! Jag menar; HUR HÄVLA DUM FÅR MAN VARA!? Blir tvungen att ringa racq som kommer och drar upp stackars mig. Sover gott den natten och på morgonen beger jag mig tillbaka till telefonreparatören för under natten går displayen till telefonen, av någon märklig jävla anledning, sönder igen. Dom tar emot och jag åker vidare till bilverkstaden för besiktning och trots allt är jag på toppen humör. Men....!! Jag får bara skit nyheter.. Sätter mig ute och gråter, samlar ihop mig efter en stund och åker för att hämta mobilen, som dom vill ha kvar tills dom fått grejerna till den och kan fixa. Jaha, tänker jag. Fuck. Får en lånetelefon och drar! Drar fort som ögat till moranbah, till mina vänner, till den lilla trygghet jag har, trots att mekanikern sa att vanens skick inte är att lita på. Så på vägen till moranbah stannar jag för att fylla på olja och vatten. Dum som jag är, tänker mig inte för, låter inte fordonet stå och svalna, utan öppnar locket till kylarvätskan och upp sprutar kokhett vatten, som landar över min överkropp och nyköpta isglass. Fuck. Aj!! Lägger benen på ryggen och springer upp till duscharna och spolar med kallt vatten över hela mig, samtidigt som jag gråter en skvätt till. Fuck. Aj!! Men.. Jag samlar mig och kör den sista timmen till moranbah. Väl framme får jag kramas med bästa och tar ytterligare en kall dusch.
Sen blev jag tyvärr fast i moranbah i tre veckor, eftersom jag inte kunde köra vanen. Trodde under den tiden att en jobb för att få ett andra års visum var kört, så det deppades och söktes jobb och lösningar varje dag. Och till slut dök en lösning upp!!
Tack och lov! Allt är bra igen. Botten var nådd, men jag hittade upp igen. Haha! Den glada historien som följer efter denna snyfthistoria ska jag berätta för er snart framöver. Tills vidare vill jag att ni behandlar varandra väl och bråka fan inte med karma!! Puss :*
