Droppar några rader

När jag är ledsen skriver jag mycket. När jag är på resande fot skriver jag mycket. När det är mörkt och kallt skriver jag mycket. När jag är relaxad och lugn skriver jag mycket. Låter som att jag skriver kanske hela tiden, men det gör jag inte. Förr förra veckan var en lite ledsen vecka då jag skrev lite. Skriver dagbok ibland, men mest bara tankar och klotter. Jag tänkte att jag skulle dela med mig lite. 

Säg något till mig

Välj mig imorgon och stanna tills idag

Vi glömmer gårdagen 

Föralltid

Skrik högt så det hörs

Skratta i mitt armveck 

Andas i min själ

Flyt som syre genom mitt iskalla blod

Hur kan jag bära dig när jag inte har styrkan att lyfta mina egna fötter 

När ska vi fly och när ska vi glömma 

Om jag får chansen släpper jag allt för att förlita mig på dig

I brist på annat

Mina senaste skärmdumpar! 

Give me sunshine and i'll waste my time

Påskafton, solen skiner och jag har mer eller mindre slappat hela dagen. Men jag antar att det är ok när man är en stackars kvinna med mens och bara känner sig som en svullen, bitter, gråtfärdig ko. 

Medans Ashley och Tj lagade mat höll jag och Chris ett öga på lille Brian som plaska ikring i poolen och sprang runt naken i gräset.

Och tack vare 2åringens och 20åringarnas energi och vilda lekar blev gammel hundarna som galna valpar igen! 

Men nu lär jag nog anta vuxen rollen igen och sätta mig framför datorn och skicka in cv:n till höger och vänster. Plikten kallar, eller kanske blir det filmkväll, så tråkigt att vara vuxen! Men.. Glad påsk på er mina fina 

Jag, pappa och östkusten

För ca 7 månader sen kom min pappa till Australien för att resa runt och upptäcka med mig. Vi köpte en campervan och resan var igång! 

Vi började i Brisbane och jobbade oss upp längsmed kusten för att stanna i både Noosa, Cape hillsborough och Airlie beach.

Airlie Beach var grymt och jag tror att mina pappa diggade det stället. 

Vi tog en dagstur ut till whitsundays öarna och stannade till på whitehaven beach, som är en utav världens vackraste stränder. 

Efter Airlie beach fortsatte vi uppåt mot Cairns och en dag tog vi tåget upp till Kuranda. Såg fantastiska vattenfall och gröna, sköna regnskogar! 

Den nordligaste destinationen var Port Douglas, som var pappas favvoställe! Mycket mysig liten stad, med fin strand, miljoner turister och god mat! Jag och pappa hade en jätte trevlig tid ihop. Det ända jag kan ångra är att jag var lite avlägsen och distanserad.. På många vis var jag olycklig och ledsen (ingeting var min fars fel, men tyvärr gick det nog ut över honom). Dock hoppas jag att han njöt utav mitt sällskap, utav vyerna och den goda ölen vi drack dagligen! 

The job hunters

Denna dag, precis som gårdagen, blev en stor dag. Vandrat ikring på köpcentrum i jakt efter ett jobb, mött många hjälpsamma, trevliga människor som inte alltid haft ett jobb att erbjuda, men ändå hjälpt och önskat lycka till. Förhoppningsvis dyker det nog upp något så småningom, men tills dess kan jag ta det lugnt och bada i min egen svett!

Och så rullar det på..

 

I Moranbah blir det lätt långtråkigt. Finns inte mycket att göra, inte mycket att se och inte så många roliga människor att träffa. Men visst har Moranbah sina fina stunder! Cappuccinon på café la creme är ju en höjdare, poolen är ju ett favorit ställe att hänga vid när det är varmt, dominos pizzeria är ju inte så dum heller, älskar cheese crust! Mmm.. Fast trots bristen på saker att göra, se och fint folk att umgås med har dom två senaste veckorna varit ganska toppen! 

Hamnade en fredag på ett födelsedags kalas. Nästan alla au pairer i stan var där! Himla skoj. Dessutom blev det en lördags utgång också, med halva fredags gänget. Många nya fina möten, med folk från jordens alla hörn. 

På en helt vanlig tisdag mötte jag upp Youjin, som är au pair åt min gamla familj. Vi drack cappuccino och varm choklad på The workers club och när vi blev hungriga gick vi till stadens lilla noodlebox och köpte vårrullar och annat gott. Dagen därpå var jag bjuden hem till familjen Kerr på middag. Fick äntligen träffa min lilla trollunge Lucy. Lyckan var total och maten var super god! 

Sen dess har dagarna bah flytit på! Har fått många nya vänner i min australiensiska hemstad och nya vänner är ju alltid kul! Det som känns lite tragiskt dock är ju att för två dagar sen lämnade jag moranbah för Cairns. Så just nu chillar jag uppe i tropikerna, inte så tokigt det heller! 

Jag, bara jag

I brist på material och bevis från äventyr och galenskap jag varit med om på sistone bjuder jag istället på mig själv. Bara jag. 

 En mycket trött och Erica som satt mitt i staden på en parkbänk och bah glodde på folk. 

 När far och jag var uppe i norra Queensland, i söta lilla Port Douglas och softa på stranden. Woop! 

I maj, förra året, hade jag drömmigt hår, nya jeans och åkte karusell på Clermont show.

Back to normal

Så.. Nu är jag tillbaka på ruta ett igen. Tillbaka till att passa kids igen. Min kära vän, Jenny som också är svensk, har lämnat moranbah för en liten semester. Hennes familj är nämligen i Australien på besök! Lyllos henne liksom!! Så medans hon är bortrest får jag hoppa in och ta hennes plats som au pair till tre gullungar i två veckor. 

Skönt att äntligen ha något att göra igen, skönt också att dessa tre är lugna, väluppfostrade och snäll att se efter. 

Aint nothing but a dream

Ibland blir det jobbigt. Ibland blir det så jobbigt att en glömmer hur bra det kan vara. Det sägs ju att man behöver mörker för att kunna se ljuset, en behöver det negativa för att det positiva ska kunna kännas. Men ibland så faller en bara. Faller ner i det mörka, faller ner i allt det negativa och positiviteten med ljuset syns inte vart man än vrider huvudet. Hur fan gör man då? I vilken ände börjar man i? 

Just nu känns det som att jag står vid tröskeln och knackar på, redan halvt inne i mörker och sveda. Vet inte vart jag ska vända mig riktigt, vet inte om det kanske skulle bli bättre om jag vände mig om och gick ett helt annat håll. Tänker mycket på mitt hem, dom som är mina nära. Mitt hjärta brister! Sanningen är att hemlängtan har varit olidlig dom senaste veckorna, jag vet vad det beror på, jag vet med stor sannolikhet att jag ändå kommer stanna. Men ibland känns det också så himmelens skönt att erkänna för sig själv och för en kär att stundtals syns brister i drömmen. 

Winvic forever

Nu är jag färdig jobbad. För ett tag. Livet på winvic har varit givande och lärorikt. En vacker dag kanske jag åker tillbaks.