Det är sådär lagomt tråkigt, lagomt ensamt och lagomt hungrigt idag.
Jag gnäller alldeles för mycket över min vikt, men väljer att vända andra kinden till och
struntar i att göra något åt saken. Jag frustreras över att jag inte satt igång med körkorts plugg,
vänder kinden igen och tittar bort.
Jag ledsanar för fort, ångrar för mycket, låter andra lida, låter mig själv lida.
Jag väljer att inte vända andra kinden till.
-
Har sett dig i ögonen allt för många gånger nu. Sett milijontals skator bygga bo i dit huvuvd,
låtit dom flyga över hav och betong för att sedan landa i min själ.
Du har alltid varit först och jag har alltid varit med, men aldrig riktigt där.
Vi pratar om det som är fel, det som utmärker oss och det som är så fruktansvärt jävligt.
Jag kan hitta tusen pusselbitar i min djupaste ficka, lägga dom på bordet och säga att såhär
ser det ut. En hundradels sekund senare ligger bitarna i fickan igen.
Det jävliga och allt som är fel bränner märken i byxorna och skadar min hud.
Min kropp som jag missbrukar och intalar migsjälv är ful skrubbar jag ren för sjuttionelfte
gången och byxorna slängs iväg.
-
-
Men bitarna dyker upp på bordet där igen, denna gång får dom ligga kvar, se ljuset, för att aldrig
mer få finnas.