När himlen, marken och allt där emellan gick sönder

Vi krossar glasdörrar, sparkar runt i hysteriska utbrott, skriker, säger dumma saker (som man kanske ångrar), kastar
 glas i dörrar bara några centimeter ifrån den personen man älskar, ber om mer, ber om mindre, slåss (?),
 Kastar saker om och om igen, plockar ihop allt, puttas och brottas,  gör saker som man inte borde på en
tisdagskväll sådär i April, Och jag frågar mig varför? Varför? Jo, man gör så. man gör så för att senare kunna
pussa på blöta kinder, säga "det var mitt fel", kramas lite till och faktiskt uppskatta att man fick ut allt det svarta och mullriga. Ilskan, hatet, förtvivlan, besvikelsen kom ut, men på fel person och på fel saker. Men att efteråt kunna veta; Att orkar den här personen stå ut med panikattacker, hysteri, sparkar och slag, skrik, tårar, ful-fula ord och  besvärjelser, iväg hivning av mobiler, glas, tallrikar och förmodligen sig själv inom loppet av cirkus en timme kan nog denna person vara en sådan som står ut. Står ut med all skit du har i dig, utanpå, ovanför och under. En person som du helt enkelt. En person som förlåter ditt dåliga handlande och fortfarande värdesätter dig som person.