känslor i ett spel.

Vi människor spelar ju bara ett spel.
Jag menar, vi jagar efter den vi vill ha,
sedan går man bara och väntar på att det ska ta slut,
eller att den frågar om man vill förlova sig, typ.
Den gamla generationen kan hålla
ihop i evigheter, til' death do us apart.
Är det ens värt att vara i ett förhållande
när det är det ända man tänker på?
Jag vet inte om alla gör det, men jag gör
och då funderar jag inte bara på när mitt
egna förhållande ska ta slut, utan andras också..
Brukar fundera på hur allt skulle
blir om just DET paret gjorde slut.
Är det verkligen värt?
Jag kanske inte är en bra
"tillsammans" person längre, ska jag ge upp?
Vad har jag då att leva för? Vad lever man för?
Många lever nog för kärleken och är det då
verkligen bra om man ger upp om den?
Hade avrit bättre om man var en person som
kunde leva för sin karriär, eller familj.
Men när man är kär är det lätt att bli sårad
och om man inte blir sårad vet man
inte hur det är att leva i en riktig värld, eller gör man?
Fan vilka jävla frågor. Men någon måste tänka och
fråga dom, och den någon verkar vara jag.
Men varför är det såhär? Kan det inte bara
bli som det en gång var, eller blir det lättare ju äldre man blir?
Det tar inte stopp i min hjärna, allt kommer ut
och det kommer aldrig att kommer några svar.