my journey

Vem sa att någonsin att det var lätt att leva?
Den dåren ska ju ha en smäll, I promise!

Fortfarande vaken.
Fortfarande tyst.
Fortfarande avklädd.
Fortfarande ensam.
Och fortfarande vet jag inte vart jag ska ta vägen.

Kanske jag kan sova?
Visst, jag har haft tok svårt att somna in de senaste nätterna,
men nu vill jag nog nästan inte somna.
För jag vet att det kommer en morgon dag och vad spelar det
för roll? Allt ser likadant ut.
Jag går till skolan, gör dåligt ifrån mig, dricker te, tar en cigg,
kissar och går sedan och lägger mig igen.

Orkar inte rutiner, jag behöver något nytt.
Jag behöver byta kläder. Något mer lättsamt, något som säger;
-Hej! jag vill rädda världen!

Om ända Porr i hatten kunde komma med sin stav och trolla,
hokuspokus; -nu kan du rädda världen älskling!

Skulle allt lösa sig då?
Skulle du lägga märke till mig?
Skulle du någonsin kunna förlåta mig?
Krävs det verkligen ett mirakel?

Nej.
Nej.
Nej.
Ja.