Mekaniskt liv

Ibland får jag känslan av att allt jag gör, åstadkommer och känner är inprogrammerat.
Jag gör saker som jag egentligen inte har något hjärta eller kärlek för, säger saker som jag
i många fall inte menar, har åsikter som någon annan valt åt mig.
Men framförallt; Jag gör aldrig något längre som jag själv vill!

Alla händelser sker som i en mekanisk rörelse, mina tankebanor skenar inte längre som de brukar.
Att ha fria tankar och tänka sånt som kanske ingen annan tänker eller någonsin tänkt
har alltid varit min grej, men jag tappar det allt mer och mer.
Det som rör sig i huvudet är enbart saker som andra vill att jag ska göra, Jag har ingen själv-
kontroll alls, vad gäller det. Andra bestämmer åt mig och åt OSS vad vi ska göra, tycka och
känna. Skolan; Jag brinner inte för det jag gör, jag trånar enbart efter det jag en gång drömde om.
Och även där är det inte jag som bestämmer över mig själv och mina studier,
trots att jag går gymnasium som är själv valt och dessutom en fri skola, som borde innebär att jag styr.
vilket de också lovade..

När jag föddes och växte upp visste jag inte om detta program som människor från olika
håll mosar in i våra hjärnor. Men nu, 17 år senare ser man allt mer tydligt och det ser lite skevt ut.
Vart tog mänskligheten vägen? Vi får pengar som vi tror vi kan köpa lycka för, även jag tror det.

Det är programmet.. Programmet som styr allt vi gör!

Mekaniska känslor, vissa tvingar sig själva vara tillsammans med någon som det helst kanske
inte vill ha. De kanske är med denna personen på grund av pengar, makt osv.
Men sen finns det ju också de som är tillsammans med någon ny hela tiden och det enbart
för att hon/han är rädd för ensamheten. Det kanske inte är mekaniskt, men friskt kan
jag inte heller påstå att det är.

Inte tror jag väl att det är någon som förstår vad jag dillar om, dessutom orkar jag inte förklara.
Men sammanslutet; Du, jag och vi lever ett mekaniskt liv som betyder att vi inte styr oss själva.