dimmig glömska för de som försvann.

Ibland ramlar jag tillbaka och ser den taniga tio åringen som sitter inlåst och undangömd på skolans handikapp toa. Det var nog aldrig någon som hann tänka efter vad som skulle hända med henne, där hon satt. Hon förvandlades snabbt till spindeln med sju ben, det åttonde benet hade försvunit men blev en skatt för någon annan som kanske behövde det.

Hon klättrar på väggar, gör nät för att dölja sitt misslyckande. Men de med åtta ben ser spindelns misslyckande och är snabbt där med sina försök att äta upp de andra benen som är sköra och svaga. Hon kryper snabbt tillbaka till toan och snurrar in sig i det kladdiga nätet som fastnar och sedan kan ingen mer röra vid henne, göra henne illa och ingen kan längre se henne. Kanske glömde de bara bort vem hon var.

Spindeln håller sig allt för ofta gömd. ensam. Invirad i nätet som klämmer åt över hela kroppen, det blir svårt att röra sig och att känna efter om det gör ont eller om det kanske är behagligt?
Hon tittar ner i backen när hon går bland de andra för att slippa se alla leende som inte möter hennes ansikte som är fyllt av skam. De få hon möter när hon väl stapplar sig fram lyser av lycka och känslan av avund är påträngande. Så snabbt smiter hon undan till nätet, toan, tryggheten som inte kommer hjälpa någon de kommande åren.

Än, invirad i nätet finns det någon där ute med lika många ben som hon själv. Den ser igenom nätet och fångar upp den trasiga spindeln som är rädd för världen och dess innebörd. Hon andas knappt. Annorlunda var inte lagom. De skapar en trygghet och väcker andetag som somnat innanför den ostadiga fodralen av kladdigt nät.

Om en sekund kanske benet växte ut och då skulle det fort gnagas bort. För stadigheten är vaken och väckt från ett annat håll. vacker och svag. Annorlunda.